NaNo

Har ingen ork eller energi till bloggen just nu. förlåt. Och har inte haft någon tid/ork/energi till att vara med i NaNo heller i år, buhuu.

Men hur går det för er som är med, vad skriver ni?

Omslag

Jag lever, tror jag går ju att bevaka på Adlibris, Bokus och CDON!! (sa hon överentusiastiskt) De har ju även lagt upp omslaget, så nu tänkte jag ta och skriva lite om det.

Formgivare: Sara Acedo.

Det är Sara Acedo som gjort det och jag är SÅ HIMLA GLAD och nöjd! När jag fick veta att Sara skulle göra omslaget visste jag att det skulle bli bra (har sett Saras andra omslag och alltid tyckt att de varit så himla snygga). Och alltså, jag ÄLSKAR omslaget!

I augusti fick jag lite olika förslag på omslag och när jag först fick dem satte jag mig ner och grät en skvätt, för det var så himla fint och stort att se mitt namn på en bok. Sen satt jag och kollade på alla, sorterade ut de jag tyckte bäst om och sen valde jag helt enkelt mellan dem. 

Fast egentligen var det inte något jättesvårt val, det här var min favorit från början (och det var min förläggares favorit också, haha), så det var en väldigt snabb och smärtfri process.

Men ja, jag älskar färgerna, att man inte ser ansiktet på bilden (jag kan ha lite svårt för det på omslag) och bara att det är så HIMLA FINT. I love it.

I mars nästa år smäller det, hörrni! 

Tack och hej!

Tuta och skriv

I måndags trillade det ner ett manus i min brevlåda; mitt manus med kommentarer från redaktören!

Nu sitter jag och går igenom allt och känner mig så himla glad över min redaktör och vilket superarbete hon gjort! Igår gick jag igenom en grej där hon hade gjort världens bästa ändringar, så att det framgick ännu tydligare, och bättre, vad jag menade och jag blev alldeles glad. 

Alltså, jag tycker inte att jag läser så ofta om det här hos andra (men jag kan väl inte vara den enda som känner så?), men jag har arbetat med min bok i över två år och innan jag fick redaktörens kommentarer var jag så trött på mitt manus att jag hade kunnat kräkas. Men nu har jag fått ny energi och tycker att det här pillandet med ordval och ordföljd och småmissar i ploten är typ det roligaste som finns! Är verkligen superglad över att få ta tag i manuset igen!

Så nu har det sett ut så här de senaste dagarna, och jag sa (i ett positivt ögonblick) att jag trodde jag skulle vara klar med ändringarna antingen denna eller nästa vecka. HA! säger jag till det och undrar vad dåtida Christine tänkte egentligen.

Men som sagt, jag tycker det är jättekul, även om det tar lite mer tid än jag först hade tänkt.

Tack och hej!

Debutantporträtt

Svensk Bokhandel, branschens tidning, släpper varje år kataloger över alla titlar som kommer komma ut våren/sommaren/hösten och om man är debutant har man möjlighet att skriva ett debutantporträtt, som då är med i katalogen.

Och vem visste att det kunde vara så fruktansvärt svårt att skriva en kort liten text om sig själv och sitt skrivande????

Helt ärligt, jag är inne på min sjunde omskrivning nu, och jag är fortfarande inte nöjd. Man vill ju undvika att skriva ett CV, utan jag vill försöka få till en lite mer litterär text, som säger något om vem jag är som författare (gud vad filosofiskt och drygt det låter).

Men det är snudd på omöjligt. Aja, ska maila min förläggare och be om hjälp, för det här går verkligen värdelöst.

Någon annan som också har/hade problem med att skriva sitt debutantporträtt?

Att bli antagen

Ingen som läser den här bloggen har väl missat att mitt manus blivit antaget och att jag debuterar som författare i vår? Jag tänkte i alla fall berätta lite mer om hur det gick till, och kanske försöka komma med lite tips.

I mars 2016 släpps min ungdomsroman Jag lever, tror jag av Rabén & Sjögren. Ja, den Rabén & Sjögren. Jag har inte skrivit det här på bloggen innan, för det har känts så sanslöst stort och overkligt. Men det händer faktiskt. På riktigt.

 Jag lever, tror jag handlar om en ung tjej vars bästa kompis dör i en bilolycka, och hur hon och hennes omgivning hanterar det. Vet att det låter himla seriöst och jobbigt, men boken innehåller en del humor, så att det blir en jämn balansgång (tycker åtminstone jag, men jag är ju lite partisk).

Min resa mot att bli antagen började faktiskt för lite mer än ett år sen. Jag skrev mitt manus under mina två år på Författarskolan (där man skriver en färdig bok, istället för ett examensarbete) och redigerade under sommaren 2014. I början av september skickade jag ut manuset till fyra förlag och en litterär agent.

"Man kan väl inte skicka till förlag innan/samtidigt som man skickar till litterär agent?" Jag har egentligen inget bra svar på det - jag tänker att det beror lite på vad man vill. Att ha en litterär agent i ryggen underlättar ju kontakt med förlag, absolut. Men eftersom allt i bokbranschen tar ganska lång tid tänkte jag att "Aja, jag skickar samtidigt, så får vi se vad som händer och vilka som svarar när".

Så, jag skickade ut mitt följebrev och manus (jag tänkte förresten skriva ett separat inlägg om följebrev, till en annan gång). Två veckor senare fick jag mail från en förläggare (min framtida förläggare, men det visste jag ju inte då) på Rabén, som skrev att de hade läst en bit i mitt manus och att de var intresserade (men inte kunde lova något). Jag tror att de stora förlagen ibland gör så här, för att man ska ha lite koll (och kanske inte skriva kontrakt med någon annan under tiden), men jag tyckte faktiskt att det var ganska bra, för då hade jag ju ändå lite koll på vad som pågick.

Och det var då som all tvivel släppte hos mig och jag blev lugn som en filbunke. Även fast det trillade in standardrefuseringar från den litterära agenten och två av de andra förlagen, så var det som att jag visste att boken skulle bli antagen. Kanske inte där och då, men jag visste att den skulle komma ut.

Sedan började väntan. Och alltså, om ni skickar manus till förlag, var beredda på väntan. De flesta förlag har 2-3 månaders svarstid, men det kan alltid dyka upp saker emellan (typ bokmässor), så det kan dröja längre. Om man tycker att det dröjer för länge ska man såklart höra av sig, för om inget annat så får man åtminstone ett svar. 

Och det dröjde ganska jättelänge innan jag fick besked från Rabén om att de ville ses och prata om boken. Till februari, faktiskt. Vi hördes såklart av och till under alla dessa månader, så jag visste ändå att de höll på att läsa och bestämma sig. 

Det var ungefär nu som paranoian satte in hos mig. Jag var, helt ärligt, övertygad om att de hade förväxlat mitt manus med någon annans, att jag skulle komma dit och att de skulle stå med någon annans manus i handen och säga "Oj då, vi måste ha blandat ihop era kontaktuppgifter."

Samtidigt hade jag fått svar från alla jag skickat till, förutom Rabén och ett förlag till. Så jag hörde av mig till det andra förlaget också, och undrade hur det gick. De svarade att de fortfarande inte kunde ge besked, men skulle höra av sig så fort som möjligt.

Jag hade mitt möte med Rabén (och de hade inte förväxlat mitt manus, jag kollade) och när vi satt oss ner i mötesrummet så sa min nuvarande förläggare "Vi vill ge ut det här". De. Ville. Ge. Ut. Det. Jag tror att min hjärna kraschade där och då. Jag kunde verkligen inte fatta det. Jag tänkte (kanske sade jag till och med det högt) "Det här är alldeles för enkelt", man har ju hört att förlagen ska komma med förslag på ändringar, att "det behöver vara lite mer si och mindre så och sen kan vi skriva kontrakt", men så var det inte.

Och jag kan troligtvis tacka Författarskolan för det. Mitt manus hade inga stora grejer som behövde ändras (för det hade jag ju redan gjort under utbildningen). Efter mötet gick jag ut och ringde min mamma och sa med gråt i rösten "De vill ge ut den". Och jag ville ju såklart gärna att Rabén skulle ge ut den.

Nån vecka senare svarade det andra förlaget, och tackade nej, men de skickade med ett kort litet lektörsutlåtande, vilket var trevligt. Och det tror jag är viktigt att komma ihåg, att bara för att man får nej från ett förlag betyder det inte att det man skrivit inte är bra, utan det kan bero på en mängd olika faktorer. Att de redan gett ut en liknande bok, att de inte vet om manuset passar in i resten av deras utgivning och så vidare. Så ge inte upp!

Och på den vägen är det. Jag ska få kommentarer från min redaktör nu i oktober, återkommer med hur det arbetet går!

Jag firade med bubbel när vi hade skrivit kontrakt. För det får man.

Jag tänkte bara nämna kort avtalsbiten, Sveriges Författarförbund har kostnadsfri rådgivning för debutanter, så om du skulle få ett avtal som får dig att känna dig som ett frågetecken kan du alltid vända dig till dem. De har även standardavtal utlagda på sin sida, som man kan titta på. Det är mycket bra! 

Det senaste jag skrev

Jag pratar ganska lite om skrivande här (tycker jag, i alla fall). Jag har tänkt försöka prata mer om det, men det har inte blivit av.

Det jag skriver på just nu (förutom Jag lever, tror jag, som jag ska börja jobba på med redaktör snart, tjoho!) är en ungdomsbok och jag försöker skriva den i korta scener som tillsammans bildar en längre historia. Jag skriver inte i kronologisk ordning, vilket jag alltid gjort förut, utan jag skriver scener när inspirationen tränger på (och även när den inte gör det, såklart) och just nu ligger de lite huller om buller i dokumentet. Vissa ligger i kronologisk ordning och vissa inte, och jag tänker att scenerna inte ska komma i kronologisk ordning när jag väl är klar. (Jag har en bild av hur jag kommer sitta på golvet med massa utklippta småscener framför mig, och försöka lägga dem i en vettig ordning.)

När jag skriver så försöker jag komma på olika småscener jag skulle kunna skriva om, till exempel scener i skolan, hur huvudkaraktären har det hemma och så vidare. Jag har använt mig jättemycket av "Skriv så hjärtat blöder", från Lo Söllgårds förlag, som är en kortlek med olika skrivövningar. Den är jättebra när man ska skriva korta scener, så det passar perfekt för mig. 

Jag tänkte lägga in ett litet smakprov på hur det kan se ut, och det här är bland det senaste jag skrev (och råkar också komma i kronologisk ordning).

Berättelsen handlar om Anna, vars pappa har blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom, hennes morfar har fått en hjärnblödning för några månader sedan och tar upp det mesta av hennes mammas tid. Sedan börjar Mirjam i Annas klass och allting förändras.

Lilian frågar om vi vill komma på fest i helgen. Jag har inte blivit bjuden på fest på … väldigt länge.

Mirjam ser inte ens på mig innan hon säger:

”Klart vi kommer!”

Vi sitter i biblioteket, det är meningen att vi ska leta information i böckerna till nån värdelös uppgift som i det långa loppet inte betyder nånting.

”Hittar du nåt?” viskar Mirjam, för man måste viska i bibliotek, det är en outtalad lag.

”Nej”, säger jag i normal samtalston, bryter lagen, den outtalade. Som allt annat.

Jag känner att Mirjam ser på mig, att hon ger mig en av de där blickarna som kan se rakt genom en, men jag ser inte upp från mitt skrivblad.

”Vad är det med dig?” viskar hon igen, vägrar släppa, ska alltid veta, alltid komma in under huden på en. På mig. ”Är du sur över nåt?”

”Varför sa du att vi kommer på Lilians fest?” frågar jag och jag menade inte att säga det, jag menade att vara tyst, tyst, tyst.

”Vill du inte gå?” hon ser uppriktigt förvånad ut, hennes ögon stora, som uggleögon istället för rådjur,

Nej.

”Jag vet inte … Vi känner ju inte dom”, säger jag, kladdar i mitt block, vad som helst förutom att direkt möta Mirjams blick.

Mirjam säger inget på en stund.

”Nä, men det kan kanske bli roligt ändå?”

”Jo, visst”, och det låter ihåligt till och med i mina öron.

”Drick varannan vatten”, säger en röst i mitt huvud och jag tror snarare att jag dricker varje vatten.

Jag letar efter Mirjam när jag ser det. I en soffa, tätt hopslingrade. Jonte. Och mörkt hår och bruna rådjursögon.

Jag lyfter upp en öl som någon lämnat och halsar innehållet. Fem minuter senare måste jag kräkas.

”Visst var det kul på festen?” säger Mirjam i telefonen, Mirjams telefonröst.

”Jo, visst”, svarar jag.

Och det var det. Tack och hej.

Pressfoton - outtakes

Alla foton av Niclas Lundgren.

I torsdags var jag och tog pressfoton! Ni vet, för jag har en bok som kommer ut nästa år *hysteriskt nervöst skratt*. I alla fall, det var min bror som fotade, och hans sambo var också med och fotade lite, och hjälpte mig med hur jag skulle stå och sådär. Måste erkänna att det var oerhört skönt, hade aldrig klarat att stå och posera med en helt främmande människa.

Det blåste. Mycket. 

Vi fotade typ hela dagen, vi lyckades till och med fylla minneskortet till kameran, haha. Sedan skulle vi välja ut ungefär tre bilder, vilket inte var helt lätt när det fanns över typ 300 att välja mellan ... Jag och Niclas satt och skrattade oavbrutet i flera minuter när vi såg vissa av bilderna. Det är inte lätt att få till en bra min på foto, alltså.

Det här var en av bilderna vi INTE valde, men jag bjuder på den.

Vi lyckades till slut välja ut några riktigt bra foton, och jag är så himla nöjd och glad, tack till min fina bror och hans sambo för att de fotade och hjälpte till hela dagen. ♥

Våren 2016 (vet inte exakt datum än), släpps min debutroman Jag lever, tror jag och ord kan inte beskriva hur glad jag är över detta!!!

Tack och hej.

#sommarlovmedKulturkollo #augusti

Augusti har alltid varit lite lätt ångest för mig. Det brukar betyda att sommaren snart är slut, att skolan börjar igen osv, osv. Men det händer såklart en massa andra roliga grejer i augusti, jättemånga som jag känner fyller år, det är Malmöfestival, jag ska skicka in omarbetad version av boken till min förläggare (hahahahaha, jag har en förläggare herregud det känns helt sjukt att skriva, förlåt, blir alltid väldigt fnittrig och "mwihihihihih"-ig när jag tänker på boken, att den ska komma ut).

Ska också försöka skriva klart några noveller till lite olika novelltävlingar, Ell har skrivit om många bra här och här, så förhoppningsvis blir det massa skrivet i augusti. (Ahahahahahahahahahaha, *stressat skratt*, om jag känner mig själv rätt kommer det bli väldigt mycket prokrastinerande också ................)

Tack och hej!

Enkät

Wohooo, frågor att svara på! Den här snodde jag av Christin, som i sin tur hittat den på Kultwatch.

Vad skriver du?
Just nu skriver jag på en ungdomsroman, som handlar mycket om sjukdom, vänskap, kärlek, och hur mycket vi låter vår egen lycka bero på andra människor. Typ. Försöker skriva på min bok också, för jag har inlämning i augusti, men det går sådär ... Ska skriva om lite grejer i den, men jaja.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?
Både ja och nej. Jag gillar ensamhet, till en viss gräns, och kan tycka det är ganska skönt att bara få sitta med sina egna funderingar och tankar.

Drömmer du i bilder eller ord?
Definitivt bilder. Jag kan ha superklara scener, som i en film eller tv-serie, när jag drömmer.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?
Oj, svår fråga. Kanske jättestor? Om inget annat så tycker jag att språk är makt, vilket ju kan vara både bra och dåligt, ifall man vill kunna nå sanningen ...

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?
Hmm, ja, jag försöker nog ha någon slags moral, eller i alla fall åsikter och tankar som jag själv har (och kanske tycker att andra borde ha, ehehehehehe). Jag skulle aldrig få för mig att skriva typ en bok som Lolita och sen gå ut och säga "There is no moral to the story". Arrrggggghhhhhh, Lolita, den boken förtjänar att brännas på bål. EHRM. Låt oss gå vidare.

Vem skriver du för?
Unga, unga vuxna, vuxna, mig själv.

Varför skriver du de texter du skriver?
För att jag vill försöka säga något som kanske inte finns i andra böcker, och för att underhålla.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?
Ja, för att det varit så DÅLIGT. Annars nej. (Säger jag nu, och sen när min bok släpps kommer jag ha ångest över allt.)

Tack och hej!

Nu säger jag det bara

Okej, jag har dragit ut på det här, för att ... jag vet inte, jag har typ inte vågat tro att det faktiskt händer? Men så här är det: Min bok har blivit antaget av ett förlag. Ett stort förlag (vill inte riktigt säga vilket, än), och det känns SÅ HIMLA BRA.

Om allt går som det ska kommer den ut nästa år. Iiiiiiiiiihhhhhhhhh!!!

Nu ska jag gå och andas i en påse, sen borde jag faktiskt skriva lite.

Tack och hej!

Bokbloggsjerka

Den här veckan har Annika gett oss en svår, men bra, fråga: Som ni kanske har märkt har min blogg kunnat jämföras med Saharas öken under en tid, och det beror inte på att jag lider av skrivkramp utan det handlar helt enkelt om att det är värken som sätter rejäla käppar i hjulet för mig.

Suget att skriva är dock ständigt närvarande och jag försöker verkligen hitta sätt för att kunna slänga ihop ett par inlägg i veckan åtminstone. Hittills har jag inte kommit på något som skulle hjälpa mig på vägen och därför skulle jag vilja ta del av era bästa tips. Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Det är en jättebra fråga, för jag lider av ganska mycket inspirationskris till bloggen, och därför blir det inte alltid så regelbundna uppdateringar här. Men vi kan väl säga så här: 

Tisdagar & Fredagar brukar jag försöka skriva ett inlägg, och svara på Top Ten Tuesday och Bokbloggsjerkan, och däremellan är det lite mer dimmigt. 

Jag är jättedålig på att skriva bokrecensioner, troligtvis för att jag är lat, eller för att jag ofta läser böcker som jag gillade, men som inte var tokbra, eller tokdåliga, och då vet jag sällan vad jag ska säga om dem.

Jag har börjat skriva upp idéer till blogginlägg i mina anteckningar i mobilen, så förhoppningsvis kan det bli mer roliga/kreativa/inspirerande blogginlägg inom kort. Jag skulle till exempel vilja skriva mer om fotografering, bokiga prylar, omslag och så vidare och vidare ...

Annars skriver jag de flesta inlägg direkt på datorn, men när jag skriver t.ex. recensioner brukar jag skriva dem för hand först, och pilla lite längre med texten innan jag lägger upp den.

Tack och hej!

Skrivandets soundtrack

Till det jag skriver nu lyssnar jag mycket på min "Skriva"-spellista (ja, jag har en sån på Spotify), men det är speciellt tre låtar som spelas på repeat (klicka på låttitlarna för att komma till dem på Spotify):

Glory - John Legend & Common (från soundtracket till den fantastiska filmen Selma)
Vintersaga - Amanda Bergman
Wake me up accoustic - Aloe Blacc

Tillsammans blir de ett litet minisoundtrack för mitt pågående skrivprojekt, och det är ganska konstigt/trevligt hur man kan hitta låtar som passar in så himla bra på det man skriver. Eller som bara sätter igång ens tankar/hjärna.


Tack och hej!

Julledigt

Nu är jag i Skåne och är alltså LEDIG. Inga måsten förrän i januari och det tänker jag utnyttja genom att ta det lugnt; kolla på tv-serier, läsa, skriva, kanske spela lite tv-spel.

Sedan jag kom till Skåne har jag:

• Varit i skolan, där vi pratat om konstnärlig forskning (mycket intressant), samt textsamtalet, och vad som är bra/svårt med det. Också mycket intressant och lärorikt. Den här terminen har jag insett hur mycket det faktiskt ger att få sätta sig ner och diskutera ens text, och få respons av andra. Vanligtvis tycker jag det är jättejobbigt att visa och låta andra läsa mina texter, men på Författarskolan har det bara varit positivt.

• Sett sista Hobbit-filmen och har nu lyssnat på Billy Boyd - The Last Goodbye på repeat sedan dess, för jag har all these feeeeeeels. (Och filmen var mkt bra, gå och se den!)

• Varit på bröllop! Det var fantastiskt fint, är så himla glad för min vän och hennes man! Så här såg jag ut:

Jag tänkte börja julledigheten med att direkt gå och sätta mig och kolla på tv-serier. Mmm, tv-serier.

Tack och hej!

NaNo-utvärdering

Just det, NaNo är ju över, och gissa vad??? Jag klarade det!!!

Untz, untz, untz ... *segerdans*

Nej, men okej. Jag var redo att ge upp, minst en gång i veckan. De två sista dagarna trodde jag seriöst att jag skulle strunta i det, men när man skrivit 48 000 ord känns det ju väldigt dumt att sluta ...

Men, ja, jag gillar NaNo, för att man inser att det faktiskt går att skriva 50 000 ord på en månad, och jag gillar att det är så prestationslöst; det är okej att skriva ett kapitel som är uselt, för man kan alltid gå tillbaka och redigera det sen. Samtidigt har jag jättesvårt för det, för jag är inte en person som skriver vare sig snabbt eller mycket ... 

Jag tycker om att låta texten växa fram, sitta och grubbla medan jag skriver, och om man ska få ur sig 50 000 ord på en månad fungerar inte det riktigt ... jag blir nästan lite stressad av att sitta och titta på word counten hela tiden; när jag försökte skriva på mitt andra projekt, som jag skriver på vanligtvis, kom jag hela tiden på mig själv med att försöka utöka texten, så att det blev fler ord, vilket ju inte behövdes.

Så, ja, NaNo är bra, men inget jag tänker att jag bör göra mer än en gång om året. Hur gick det för er andra?

Tack och hej!

NaNo-torka

30 000 ord in och jag har total idétorka för min NaNo! Huvudkaraktären har precis träffat på några som kallar sig för luftpirater, och som inte är helt nöjda med hur världen styrs, och nu står det helt STILL i skallen på mig.

Är det någon som har en rolig/spännande idé eller utmaning som kickar igång hjärnprocessen, säg gärna till!

Tack och hej!

3. Ibland tänker jag att jag borde...

... skriva på biblioteket oftare, för det är ganska skönt att sitta nånstans där det är tyst och så får man komma bort lite, också.

Tack och hej.

En bloggrubrik för varje dag i november

Lisa Bjärbo har på sin blogg en lista med en bloggrubrik för varje dag i november, som jag helt enkelt tänkte göra, för ibland är det lite svårt med inspirationen till bloggen.

Första rubriken, för första november, är:

Kolla! Så här ser det ut utomhus idag.

Grått och regnigt, "perfect noveling weather", som Ell sa. (För visst är ni med och gör NaNo?) De ljusa prickarna är lamporna i lägenheten som bestämde sig för att lysa upp bilden med sina reflektioner ...

Nu ska jag återgå till att ha ont i huvudet och föra över allt jag skrivit från mitt anteckningsblock till datorn.

Tack och hej!

Oktober

Så här har oktober sett ut genom min mobilkamera:

Fikade hemma hos Gunilla.

Där hade hösten kommit.

När jag kom hem till Stockholm hade Ell satt googly eyes på allt.

Jag skrev.

Jag fyllde år!

Löven hade hunnit bli vackert röda.

Läste Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winters.

Jag var i Hornstull där de hade det här snygga skyltfönstret.

Vi gick på bio på Rigoletto där de hade de snyggaste/mest överdrivna toaletterna.

Vi hade Cheese and whine night, som vi sett i Parks and Rec.
Vi åt ost, drack vin och gnällde på saker.

Åkte till Skåne igen och spelade TP med Anna och Gunilla.

Tack och hej.

NaNo

Den första november börjar National Novel Writing Month (eller, förkortat, NaNo), en utmaning där man ska skriva 50 000 ord på en månad. Man vinner inget, förutom äran att ha lyckats skriva en (förhoppningsvis klar) bok!

Jag har varit med fyra gånger tidigare, och vunnit tre av åren. Senast jag var med gav jag upp, för jag hade för mycket med jobb och skola, så NaNo tillförde mest en massa ångest jag inte behövde. Men nu! Nu är jag redo att ta mig an utmaningen igen!

Problemet är bara att jag inte vet vad jag ska skriva. Jag hade tänkt skriva på en fantasybok jag skrivit början på tidigare (den handlar om två systrar, älvor och en skog som det vilar en förbannelse över ...), men igår satte jag mig och skrev lite på vad jag trodde skulle bli mitt bidrag till Epok förlags novelltävling och ganska snabbt insåg jag att jag hade idéer till den texten som skulle kunna räcka en hel NaNo. Och att jag blev väldigt pepp på min idé!

Så, beslutsångest! Troligtvis kommer jag sitta där den första och fortfarande inte ha bestämt mig, utan bara börja skriva på något av projekten ...

Någon annan som ska vara med?

Tack och hej!

En dag i skrivandets tecken

Idag har varit en skrivande dag, så jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur den har sett ut.

Vaknade en stund innan klockan åtta, hörde att det regnade och insåg att jag inte skulle kunna gå ut för att göra en skrivuppgift vi har i skolan. Somnade om.

Vaknade igen runt nio och plockade upp The Scorch Trials och bestämde mig för att inte gå upp förrän jag läst ut den.

Runt klockan två hade jag lyckats ta mig upp ur sängen, klätt på mig, ätit frukost, läst igenom senaste numret av tidningen Skriva, diskuterat författare/skrivande människor, innan jag satte mig för att lyssna på en podcast om skrivande. Podondemand podcast är en podcast av Karin Bergström (min klasskamrat) och Therése Engwald (en av mina lärare på Författarskolan). Jag hann bara lyssna på första avsnittet, men det var väldigt intressant och inspirerande. 

Sedan tog jag mig i kragen, satte mig ner vid bordet för att skriva. Hade ingen lust, ingen inspiration, inga idéer. Tog då fram skrivövningskorten från Lo Söllgårds förlag, som jag köpte på Bokmässan, och gjorde några av övningarna, och så var skrivandet igång.

Jag är den där typen som inte kan sitta timmar i sträck och skriva flera sidor, utan jag skriver kortare stycken under korta tidsperioder. Jag tycker, till exempel, att skriva i tjugo minuter, paus i tio, är perfekt. Så det gjorde jag i cirka två timmar, samtidigt som jag lyssnade på musikalen Kristina från Duvemåla.

Efter det tog det stopp, som det gör ibland. Tungt i huvudet, så jag gick ut på en promenad; tänkte på allt och inget. Tog en bild på hur fint vattnet rann.

Kom hem, la mig på golvet och läste lite i En av oss sover av Josefin Klougart. Den är så fin, och medan jag låg där och läste damp det liksom ner i huvudet på mig, vad mitt nya projekt ska heta. Visst, titlar är alltid osäkert, det blir väl aldrig det som man först tänkt sig, men när jag kom på det så var det som att allting bara kändes rätt.


Sådär är det ibland (rätt ofta för mig), jag skriver kanske inte så himla mycket, men allt det andra jag gör hör ändå på något sätt ihop med skrivandet.

Tack och hej.