Det senaste jag skrev

Jag pratar ganska lite om skrivande här (tycker jag, i alla fall). Jag har tänkt försöka prata mer om det, men det har inte blivit av.

Det jag skriver på just nu (förutom Jag lever, tror jag, som jag ska börja jobba på med redaktör snart, tjoho!) är en ungdomsbok och jag försöker skriva den i korta scener som tillsammans bildar en längre historia. Jag skriver inte i kronologisk ordning, vilket jag alltid gjort förut, utan jag skriver scener när inspirationen tränger på (och även när den inte gör det, såklart) och just nu ligger de lite huller om buller i dokumentet. Vissa ligger i kronologisk ordning och vissa inte, och jag tänker att scenerna inte ska komma i kronologisk ordning när jag väl är klar. (Jag har en bild av hur jag kommer sitta på golvet med massa utklippta småscener framför mig, och försöka lägga dem i en vettig ordning.)

När jag skriver så försöker jag komma på olika småscener jag skulle kunna skriva om, till exempel scener i skolan, hur huvudkaraktären har det hemma och så vidare. Jag har använt mig jättemycket av "Skriv så hjärtat blöder", från Lo Söllgårds förlag, som är en kortlek med olika skrivövningar. Den är jättebra när man ska skriva korta scener, så det passar perfekt för mig. 

Jag tänkte lägga in ett litet smakprov på hur det kan se ut, och det här är bland det senaste jag skrev (och råkar också komma i kronologisk ordning).

Berättelsen handlar om Anna, vars pappa har blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom, hennes morfar har fått en hjärnblödning för några månader sedan och tar upp det mesta av hennes mammas tid. Sedan börjar Mirjam i Annas klass och allting förändras.

Lilian frågar om vi vill komma på fest i helgen. Jag har inte blivit bjuden på fest på … väldigt länge.

Mirjam ser inte ens på mig innan hon säger:

”Klart vi kommer!”

Vi sitter i biblioteket, det är meningen att vi ska leta information i böckerna till nån värdelös uppgift som i det långa loppet inte betyder nånting.

”Hittar du nåt?” viskar Mirjam, för man måste viska i bibliotek, det är en outtalad lag.

”Nej”, säger jag i normal samtalston, bryter lagen, den outtalade. Som allt annat.

Jag känner att Mirjam ser på mig, att hon ger mig en av de där blickarna som kan se rakt genom en, men jag ser inte upp från mitt skrivblad.

”Vad är det med dig?” viskar hon igen, vägrar släppa, ska alltid veta, alltid komma in under huden på en. På mig. ”Är du sur över nåt?”

”Varför sa du att vi kommer på Lilians fest?” frågar jag och jag menade inte att säga det, jag menade att vara tyst, tyst, tyst.

”Vill du inte gå?” hon ser uppriktigt förvånad ut, hennes ögon stora, som uggleögon istället för rådjur,

Nej.

”Jag vet inte … Vi känner ju inte dom”, säger jag, kladdar i mitt block, vad som helst förutom att direkt möta Mirjams blick.

Mirjam säger inget på en stund.

”Nä, men det kan kanske bli roligt ändå?”

”Jo, visst”, och det låter ihåligt till och med i mina öron.

”Drick varannan vatten”, säger en röst i mitt huvud och jag tror snarare att jag dricker varje vatten.

Jag letar efter Mirjam när jag ser det. I en soffa, tätt hopslingrade. Jonte. Och mörkt hår och bruna rådjursögon.

Jag lyfter upp en öl som någon lämnat och halsar innehållet. Fem minuter senare måste jag kräkas.

”Visst var det kul på festen?” säger Mirjam i telefonen, Mirjams telefonröst.

”Jo, visst”, svarar jag.

Och det var det. Tack och hej.