tisdag, december 08, 2009

Herregud...

Ingen som har lust att komma hem till mig och klara Hades paradox cup i Kingdom Hearts 2 åt mig?



Nej, förresten, skit i det. Jag är en fucking tv-spels mästare:

Kingdom Hearts är den bästa tv-spels serien ever <3

söndag, november 22, 2009

"Du går inte ensam genom dunkla rum"


Igår var jag och såg Winnerbäck för första gången sedan han spelade på Ovesholms slott (när kan det har varit... 2003-2004, nångång?). Och jag måste börja med att berätta om hans senaste skiva, som jag lyssnade på i förrgår, innan konserten.
Hans två skivor innan (Vatten under broarna och Daugava) har varit lite sådär. Det har varit väldigt mycket ångest och djupa dalar, och givetvis förstår jag att det förmodligen är så han har känt, men det blir liksom lite långtråkigt i längden (för livet har ju faktiskt sina upsides too). Men den nya skivan är faktiskt jättebra. Den är lagom, liksom. Det finns dalar, men också toppar. Ett sällsynt exemplar är en skitbra låt, t.ex.

Så, jag var rätt positiv när jag åkte till Kristianstads Idrottshall och blev jag besviken? Absolut inte. De spelade massa bra låtar och Lasse var liksom... Lasse. Men det som var absolut bäst var stämningen. Alla som var där hojtade och delade samma åsikt: att Lasse är bäst. Och det var så fint att se hur Lars Winnerbäck blev alldeles överväldigad av våra rop, som aldrig ville dö ut ("Vi älskar Lasse! Vi älskar Lasse!"). Han till och med sade "Det här är för mycket" och det var otroligt känslosamt att se honom bli så överväldigad, och glad, över vår reaktion (han sade också att det var det finaste välkomnande som bandet någonsin hade fått).

Dessutom spelade de För dig, som är en av, enligt mig, världens bästa låtar. Och när Lasse berättade en berättelse om när han var nio och inte ville dansa runt granen i skolan och därmed blev utan godispåse var det en som kastade upp en godispåse till honom. Det var mycket fint :)

Det enda som inte var bra var Humpe och Klumpe som trängde sig fram framför oss när de spelade sista låten (och jag menar verklige SISTA låten). Dessutom var den ena ungefär lika bred och lång som ett hus. Och Julia mådde inte bra, så Erica sade till dem att ta det lite lugnt med hoppandet och grejer, och då hade Humpe (eller Klumpe, jag minns inte vem som var vem) mage att säga till att hon fick gå bak. Det blev lite tjafs och ett tag såg det ut som att Gunilla skulle få en smäll på käften, men vakterna vid scenen stod och stirrade stenhårt på killarna så det blev inget. I alla fall, vilka ni nu är, tack för att ni förstörde slutet på vår konsertupplevelse.

Men skit i dem, Lars Winnerbäck var awesome och här får ni ett klipp när han sjunger Elden, med ett jättefint arrangemang (endast piano):


video

söndag, augusti 02, 2009

"Pride (In the name of love)"


Igår var det dags för mig att se U2 för första gången, och shit vilken show. Det här är deras scen, som är gjord så man ska kunna stå runt den (varav namnet på turnén; 360°) och den var så jävla stor! Den var liksom högre än Ullevi (och Ullevi är inte precis litet...).

Men okej, betyg för konserten? Den var bra, men den kunde varit bättre. Det var ju U2, liksom. Vissa låtar (framförallt de på senaste skivan) är tråkiga och låter lite likadant. Och jag, som dessutom inte kunde dem riktigt, tyckte att det blev lite tråkigt. Låtlistan var konstigt planerad, på något sätt. När man trodde att "Nu jävlar kommer det igång!" så drog de igång nån långsam, lite halvtråkig låt. Jag menar, jag gick på toaletten mitt under konserten och det skulle jag ju aldrig fått för mig att göra om det var t.ex. Springsteen.

Nu hade vi visserligen sittplatser också, och det är ju inte riktigt samma sak som att stå nere i publikhavet. Och jag har förmodligen blivit lite bortskämd med att kunna vara på en konsert i tre timmar utan att bli uttråkad en enda gång, även om jag inte kan låtarna.

Däremot, när det var bra, så var det riktigt jävla bra. Mäktigt. Det som är så fantastiskt med U2 är ju att de är så jävla för mänskliga rättigheter. Under "Sunday bloody Sunday" visade de bilder från krigsdrabbade länder ("How long must we sing this song", liksom?) och innan "Where the streets have no name" hade de ett långt intro där en man (det är säkert en känd man, men jag vet inte vem det var) pratade om kampen för mänskliga rättigheter och sedan sjöng de för Aung San Suu Kyi (Burmas valda ledare som suttit i husarrest i 20 år). Under låten kom det in en massa människor som hade en mask för ansiktet, Aung Sans ansikte.
Och då var det så bra och fint att man bara ville gråta. Jag menar, Bono och U2 fick mig att vilja plugga mänskliga rättigheter, och jag menar, kan man få ett bättre betyg än så? Nej, jag tror inte det.

lördag, juni 06, 2009

"Hard times come again no more"

Så, nu är jag hemma igen efter att ha tillbringat fyra dar hos Ellen. Vi såg Springsteen, och det var LEGENDARY, och jag skrev ett fint litet blogginlägg på tåget när jag hade tråkigt (och tanterna runtomkring mig verkade irritera sig på att jag reste mig upp lite då och då, så att de var tvugna att flytta på sig). Så ni får läsa det, helt enkelt.
Som sagt, Springsteen var legendary (som Barney skulle ha sagt). Trots att de började ungefär 40 minuter efter utsatt tid, och trots att det regnade konstant, så kan det här ha varit den bästa konsert jag någonsin har varit på. Jag försökte jämföra den med Ullevi förra året, men insåg att det inte gick, då den här kvällen lika gärna kunde ha varit en fortsättning på 4 juli 2008. Han skulle alltså ha kunnat stå där och spela i sex timmar, utan att jag skulle ha tröttnat.
Han spelade klassikerna och även några nya låtar plus några gamla som jag inte kunde. Han är den ende artist jag vet som tar upp önskemål från publiken under konserten och sedan bara spelar dem. Han är också den ende artist jag vet som mer än gärna lånar ut sin mick till en liten tjej i publiken och sedan lyfter upp henne famnen på scenen så att alla kan se henne. Han är också den ende artist som faktiskt tar sig tid till att lära sig mer svenska än "Hej Sverige", utan riktigt långa och (om man kommer från ett annat land) ganska avancerade meningar.
Några kan ha reagerat på när han började låta som en amerikansk pastor och sa att vi skulle bygga ett hus av kärlek, men jag såg inget annat än magi i hans uttalande. Han är en amerikan som älskar sitt land, men som även ser bristerna med det väldigt klart och tydligt. Och när han säger att vi ska ta alla dåliga grejer och göra nåt bra av det så har han givetvis rätt. Jag, som haft en förjävlig början på 2009, hoppas, och tror, verkligen att världen kan bli bra, om vi anstränger oss. Hard times, come again no more, som Brucan sjöng.
Bruce Springsteen har verklgien fattat vad musik handlar om och jag älskar honom för att han upplyser oss med den :D

Men, jag såg ju inte bara Bruce Springsteen (DE SPELADE TWIST & SHOUT, DEN LÅT DE PAJADE GAMLA ULLEVI MED 85!!!!) utan jag var hos Ellen också. Det var fett skönt; när jag är med Ellen är jag den jag vill vara.