Onanisterna

Jag minns Simons ord från studenten.

"Fattar du varför folk gråter? Vi ses ändå på komvux i augusti."

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Onanisterna handlar om Kim, och hösten efter att han tagit studenten. På högstadiet och gymnasiet var han och hans kompisar kungar, men nu sitter Kim och Simon ändå på Komvux, för att Kim inte orkade gå på Nationella provet i matte på gymnasiet.

När Kim träffar Robin igen, en gammal barndomsvän, börjar han inse att det kanske finns mer än att spela fotboll, käka pizza varje söndag och gå ut på Altona.

Jag både gillar och ogillar Onanisterna. Jag gillar den jättemycket eftersom den fångar den där svårförklarliga känslan som finns i en när man är ung, kommer från en liten stad och längtar bort till något annat och nytt, men jag ogillar boken eftersom den är så himla dude-ig.

Och jag fattar. Det finns en poäng med det, men efter att ha hört Simon babbla på om tjejer och kukar för sjuttiofjärde gången vill jag mest spontankräkas på honom.

Jag har även lite problem med att det känns som att boken egentligen utspelar sig tidigare än nutid; det känns som en efterkonstruktion med vissa tidsmarkörer, och de känns mer som att de blivit inpressade, vilket jag tycker stör.

Men ändå. Jag skrattade jättemycket när jag läste den här, och de sista femtio sidorna är jättebra (Kim har skrivit en text till en tjej och ååååhhhhhhh, det var superfint). Så jag kan varmt rekommendera den!  

Som en parentes: Allt prat om fotboll. När jag ser/pratar om fotboll känner jag mest såhär:

Tack och hej!