Unravel me

Unravel me är uppföljaren till Shatter me. Det handlar om Juliette, som har en dödlig förmåga. När någon rör henne så, ja, dör de. Första boken handlar om hur hon blivit inlåst på ett mentalsjukhus, men plötsligt dras hon in i ett politiskt spel, där Återetablissemanget kommer på att hon kan bli ett vapen i deras tjänst. Andra boken tar vid där den första slutade och det kommer finnas spoilers både för första och andra boken.

För att summera mina känslor efter att jag hade läst ut boken gjorde jag ett fint litet bildspel:

Som ni ser är jag inte helt nöjd. Det finns mycket som är bra i Tahereh Mafis bok, men det finns mycket som är mindre bra, också.

Det finns vissa människor i världen som har olika krafter (tänk er X-Men). Ingen är riktigt säker på varför vissa har förmågor, men de tror att det har att göra med att människor förstörde jordens energi, typ. So far, so good, det är ett ganska intressant element i böckerna och Mafi förklarar på ett bra sätt hur de olika karaktärernas krafter fungerar. MEN. När det plötsligt börjar delas ut specialdesignade dräkter till karaktärerna, deras ledare heter Castle och är en ytterst sympatisk man som tror gott om alla och diskussionen "Men tänk om normala människor kommer hata oss för våra förmågor?" blir det lite väl mycket stöld från, you guessed it, X-Men.

Och jag blir tokig på huvudkaraktären. Hon spenderar de 200 första sidorna i boken med att tycka synd om sig själv. Det pågår ett krig utanför dörren och hon tänker mer på sin relation med pojkvännen Adam och undanhåller vital information från i stort sett alla andra karaktärer, än på att faktiskt hjälpa till. Hennes motto är ungefär "Jag säger inte det här till någon annan, för då blir det jobbigt för mig på ett rent psykologiskt plan." Det enda bra är att Kenji (typ den bästa karaktären i boken) till sist skäller ut henne för det. Sedan tar det ungefär femtio sidor till innan hon ändrar på sig, men whatever. 

Samtidigt är det inte konstigt att Juliette beter sig som hon gör, hon har spenderat flera år inlåst och inte fått rör vid någon annan levande människa, men så fort den här boken börjar är det som att hela hennes trauma glöms bort och det blir, för mig, väldigt svårt att sympatisera med henne.

Ändå gillar jag boken. Jag gillar Mafis språk, hur hon upprepar vissa ord för att vi ska komma närmare Juliettes tankar, hur hennes stil fångar en; när det känns som att världen dras undan för Juliettes fötter så känns det verkligen som att detsamma händer mig. Och jag gillar konceptet med krafterna (tills det blir för mycket X-Men).

Så, överhängande betyg blir nog den sista bilden i mitt bildspel. Jag kommer ändå läsa sista boken, Ignite me, för jag måste ju få veta vad som händer.

Tack och hej.