Bokpaket

Igår kom det ett bokpaket till mig, som innehöll de här godbitarna:

Fly by night av Frances Hardinge som min kompis Ell har pratat sig varm om på Twitter. Jag vet inte vad den handlar om egentligen, men jag vet att den innehåller en suicidal gås, vilket egentligen är allt jag behöver veta för att vilja läsa den. 

Selection av Kiera Cass har jag sett på ungefär tusen ställen och aldrig riktigt fattat vad den handlar om. Nu vet jag att den handlar om the selection; där prinsen ska välja sin nya fru. Jag hoppas att den handlar mer om att alla tjejer som är med i "tävlingen" inser att de inte behöver en prins och rymmer för att ha ett party själva.

Och nuuuuuuu är det nog faktiskt köpförbud resten av sommaren.

Tack och hej!

Feed

Jag har läst Feed av Mira Grant. Boken utspelar sig lite mer än tjugo år efter att världen drabbats av viruset som förvandlade de döda till zombies. Georgina Mason och hennes bror Shaun har växt upp i denna post zombie-apokalyps, där bloggare är de nya journalisterna och när de blir utvalda till att följa senator Peter Rymans presidentkampanj kommer de snart en konspiration på spåren. Det är inte bara zombies som kan döda en i den här världen ...

Här är några av mina reaktioner under min läsning:

Ja, boken förtjänade att läggas i frysen.

Jag gillar berättelser om zombies as much as anyone else, men det jag alltid tycker är intressant är kanske inte zombierna i sig, utan hur resten av samhället reagerar. Vad händer när alla våra politiska system krackelerar, när de högst uppsatta politikerna förvandlas till de levande döda och man lever i ständig rädsla för att bli smittad själv? Den här boken är ett perfekt exempel på en riktigt bra berättelse om vad som skulle kunna hända.

Den utspelar sig i USA, där städer antingen är helt i zombiernas våld, eller där det finns någon slags trygghet, men samtidigt en risk att ett "utbrott" av viruset ska ske. Zombierna har inte tagit över helt, det går fortfarande att leva ett någorlunda normalt liv (med dagliga blodtester och cirka en miljon andra skyddsåtgärder). Det är det som fångar mig och gör att jag läser de nästan 600 sidorna på mindre än två dygn.

Om du vill ha en zombiebok där det överhängande hotet av en zombieattack alltid är närvarande, men samtidigt har en intressant take på hur vårt samhälle skulle kunna se ut ifall vi skulle drabbas av en zombie-apokalyps, då är Feed boken för dig.

Mitt slutbetyg blir:

Tack och hej.

Mer t-shirts

Igår kom äntligen den andra tröjan jag beställt, också från Teefury! 

Daenerys och How to train your dragon, mmm!

Tack och hej.

T-shirts

Idag trillade det ner två t-shirts, från Qwertee och Teefury, i min brevlåda!

Den första tröjans motiv är från Princess Mononoke, och den andra är en blandning av Zelda och Ni no Kuni. :D Väntar på en tredje tröja, som jag hoppas dyker upp imorgon!

Tack och hej.

I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början

Jag har läst Kristian Gidlunds bok, I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början, som är hans bloggtexter i bokform. 

Så här kände jag efteråt:

Jag hade ju läst om Kristian Gidlund innan jag läste boken. Om hans sjukdom, hans kamp mot den, hans blogg, hur hans ord hjälpt andra människor. Men det var inte förrän jag såg Jill Johnsons program Jills Veranda, där han var gäst, som jag "upptäckte" honom. 

Det är svårt att skriva om boken, om hans texter, men om det är något jag kan säga, så är det: Läs den. Du kommer gråta, skratta, men framför allt kommer du känna dig inspirerad. Till att älska, våga, att vara kreativ.

I ett kapitel berättar Gidlund om en kvinna som ser honom på en buss, och precis innan hon ska gå av säger hon "Du gör världen till en vackrare plats." Och, ja, det ser lite vackrare ut där ute.

Pakeeeeeeeet!

Idag fick jag paket från Bookdepository och jag visste ju redan vad som fanns i det, men det är alltid roligt att få något i posten!

Det är The Thousand Dollar Tan Line, som utspelar sig efter Veronica Mars-filmen (som förresten var svinbra). Om jag fattat det rätt vill Rob Thomas skriva en serie med böcker, som alla ska vara canon, vilket jag tycker är jättebra; mer Veronica Mars och mer böcker åt folket!

Jag filmade en liten video när jag öppnade paketet också, men jag tror inte att videoblogga är min grej, så den får ligga i en mapp på datorn och samla damm.

Tack och hej!

Unravel me

Unravel me är uppföljaren till Shatter me. Det handlar om Juliette, som har en dödlig förmåga. När någon rör henne så, ja, dör de. Första boken handlar om hur hon blivit inlåst på ett mentalsjukhus, men plötsligt dras hon in i ett politiskt spel, där Återetablissemanget kommer på att hon kan bli ett vapen i deras tjänst. Andra boken tar vid där den första slutade och det kommer finnas spoilers både för första och andra boken.

För att summera mina känslor efter att jag hade läst ut boken gjorde jag ett fint litet bildspel:

Som ni ser är jag inte helt nöjd. Det finns mycket som är bra i Tahereh Mafis bok, men det finns mycket som är mindre bra, också.

Det finns vissa människor i världen som har olika krafter (tänk er X-Men). Ingen är riktigt säker på varför vissa har förmågor, men de tror att det har att göra med att människor förstörde jordens energi, typ. So far, so good, det är ett ganska intressant element i böckerna och Mafi förklarar på ett bra sätt hur de olika karaktärernas krafter fungerar. MEN. När det plötsligt börjar delas ut specialdesignade dräkter till karaktärerna, deras ledare heter Castle och är en ytterst sympatisk man som tror gott om alla och diskussionen "Men tänk om normala människor kommer hata oss för våra förmågor?" blir det lite väl mycket stöld från, you guessed it, X-Men.

Och jag blir tokig på huvudkaraktären. Hon spenderar de 200 första sidorna i boken med att tycka synd om sig själv. Det pågår ett krig utanför dörren och hon tänker mer på sin relation med pojkvännen Adam och undanhåller vital information från i stort sett alla andra karaktärer, än på att faktiskt hjälpa till. Hennes motto är ungefär "Jag säger inte det här till någon annan, för då blir det jobbigt för mig på ett rent psykologiskt plan." Det enda bra är att Kenji (typ den bästa karaktären i boken) till sist skäller ut henne för det. Sedan tar det ungefär femtio sidor till innan hon ändrar på sig, men whatever. 

Samtidigt är det inte konstigt att Juliette beter sig som hon gör, hon har spenderat flera år inlåst och inte fått rör vid någon annan levande människa, men så fort den här boken börjar är det som att hela hennes trauma glöms bort och det blir, för mig, väldigt svårt att sympatisera med henne.

Ändå gillar jag boken. Jag gillar Mafis språk, hur hon upprepar vissa ord för att vi ska komma närmare Juliettes tankar, hur hennes stil fångar en; när det känns som att världen dras undan för Juliettes fötter så känns det verkligen som att detsamma händer mig. Och jag gillar konceptet med krafterna (tills det blir för mycket X-Men).

Så, överhängande betyg blir nog den sista bilden i mitt bildspel. Jag kommer ändå läsa sista boken, Ignite me, för jag måste ju få veta vad som händer.

Tack och hej.

TFIOS - trailer

Nu har den senaste trailern för The Fault in Our Stars dykt upp och jag ser verkligen fram emot den här filmen! Till och med så mycket att jag var tvungen att läsa om boken för några dagar sedan...




Tack och hej!