Det går bra nu. Nästan oförskämt bra. Kommer på mig själv med att tänka "Ska det kännas så här bra? Har jag inte för lite ångest över det här? Jag läser igenom det jag skrivit, tänker igenom responsen jag fått och inser att, nej, det är okej att det känns bra.
Och ändå.
Respons på essä för någon vecka sedan. Många som kommenterade raden "Jag hade aldrig varit bra på något (förutom möjligtvis skriva, och det brukade jag bara yttra tyst, tyst för mig själv i huvudet när ingen, knappt jag själv, ens hörde)". Jag minns knappt att jag skrivit den. Men det är ju sant. Jag har alltid tänkt mycket på det där. Att jag inte var bra på att rita, eller träslöjd. Saker där man kunde "göra" något. Folk som berättade att de gjorde julklappar till sina nära och kära, hur glada de blev över att få något handgjort. Vad kunde man göra om man bara var bra på att skriva, undrade alltid jag.
Men jag vet ju. Hur mycket ord betyder. Att de kan ta sig in och både orsaka smärta och lindra.
Jag tycker synd om den Christine, som jag varit så hård mot. För hård. Det är okej att känna att något jag skrivit är bra. Jag ska försöka komma ihåg det, när det börjar bli jobbigt och perfektionisten försöker styra för mycket. För jag kan och det är dags att våga erkänna det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar