Klappar och slag

Äntligen, äntligen, äntligen! Idag släpps Oskar Linnros nya album, Klappar och slag. Jag har inte hunnit lyssna igenom hela än, men första låten, "Kan jag få ett vittne?" har redan övertygat mig om att det här är en succé.

Ni kan lyssna på albumet här.

Tack och hej.

Springsteen & I

22 juli släpps en dokumentär om Bruce Springsteen och hans musik, vad den betytt för hans fans och människor runt om i världen.

Här är trailern:

Jag antar att den inte kommer släppas i Sverige, men man, I want to watch that. 

Ni kan läsa mer om filmen här.

Tack och hej.

Mer musiktips

I lördags var det ju Eurovison (grattis till Danmark - en välförtjänt vinst!) och sedan dess har jag i stort sett lyssnat på Islands bidrag, "Ég á líf" med Eyþór Ingi Gunnlaugsson på repeat. Jag vet inte varför, för jag förstår inte alls vad han sjunger om (jo, att han har liv, men inte resten), men jag ÄLSKAR den här låten. Tror det har med språket att göra; jag hade ingen aning om att isländska kunde låta så vackert. Nu är min nya plan alltså att gå och lära mig isländska.

Tack och hej. 

Av kött och blod

Av kött och blod är Henrik Johanssons debutroman och den handlar om restaurangen Tempi Moderni och dess personal. Restaurangen går med vinst, men ledningen är ändå inte nöjd. Man försöker spara pengar, genom att dra ner på arbetspass och så vidare, vilket skapar konflikter mellan personalen och cheferna. Till slut briserar det hela i, you guessed it, mord.

C.R.M. Nilsson beskriver den i sin recension på följande sätt: "Det är mer av en arbetarroman och som sådan tycker jag att den är ganska lysande." Och jag är böjd att hålla med.

Det är beskrivningen av arbetsplatsen, och ledningens vilja att dra åt svångremmen samt tjäna mer pengar som fångar mitt intresse. Att det är mer viktigt att tjäna pengar än att personalen har det bra. Jag tror alla som har jobbat på arbetsplatser där det är viktigt att prestera kan tjäna igen sig i det här.

Henrik Johansson börjar med att presentera oss för de som arbetar på Tempi Moderni och jag känner mig lätt förvirrad av alla personer som kommer och går. Kanske är det lite av poängen, att visa på hur det blir när man tar in personal som kanske bara dyker upp en, två gånger, innan de drar vidare till något annat, eller inte behövs längre.

Jag gillar karaktärerna, men ibland känner jag att de är lite för platta. Det hade varit intressant att få dyka in i någon av dem lite mer, få ta del av deras känslor. Till exempel Maj-Britt, som har en äldre bror som sitter i fängelse. Det nämns en del i boken, men det hade varit intressant att få veta mer om hennes känslor inför brodern, eller deras relation. 

Sammanfattningsvis, om man är intresserad av att ta del av kritik mot samhället, och dagens arbetsklimat, tycker jag att Av kött och blod är en utmärkt bok att bita tänderna i. 

Tack till Federativs förlag för recensionsexemplaret!

Tack och hej. 

Byt böcker!

Idag är det den Stora bokbytardagen! Ta med dig böcker hemifrån och byt; med folk du ser på stan, med vänner eller varför inte ta en titt på bokbytardagens hemsida och byt på de bokbytarplatser som finns där?

Tack och hej!

Musiktips

Nytt från Calle! "Where life begun" heter låten och ni kan (och bör ;) lyssna på den här.

Tack och hej!

Bokpaket

Jag har väntat hela veckan, men idag damp den här ner i mitt brevinkast!

Av kött och blod, Henrik Johanssons debutroman, från Federativs förlag. Ska bli spännande att läsa!

Tack och hej.

Bokbloggsjerka 10-13 maj

Den här veckan är frågan:

"För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?"

Jag tror att första gången jag verkligen valde att läsa den engelska utgåvan, istället för att vänta på den svenska, var när Harry Potter and the Order of the Phoenix kom ut. Efter det har jag försökt att läsa vissa, "speciella", böcker på dess originalspråk. Till exempel Harry Potter, eller andra fantasy-böcker, där jag inte tyckt den svenska översättningen varit speciellt bra. 

Men, ja, jag tycker om att läsa på engelska (eftersom jag inte talar några andra språk, blir det antingen svenska eller engelska böcker), så jag tänker inte så mycket på det. Om jag hittar en bok jag är ute efter, eller om den verkar intressant, köper jag den, oavsett om den är på originalspråk eller inte. Antar att det beror lite på vad jag råkar komma över just då.

Tack och hej.

Waaaant

Okej, det känns som att det börjar bli dags att skaffa ett Nintendo 3DS nu. Är det fel av mig att vilja köpa den här?

Källa

Tack och hej.

Skriva

Det går bra nu. Nästan oförskämt bra. Kommer på mig själv med att tänka "Ska det kännas så här bra? Har jag inte för lite ångest över det här? Jag läser igenom det jag skrivit, tänker igenom responsen jag fått och inser att, nej, det är okej att det känns bra.

Och ändå.

Respons på essä för någon vecka sedan. Många som kommenterade raden "Jag hade aldrig varit bra på något (förutom möjligtvis skriva, och det brukade jag bara yttra tyst, tyst för mig själv i huvudet när ingen, knappt jag själv, ens hörde)". Jag minns knappt att jag skrivit den. Men det är ju sant. Jag har alltid tänkt mycket på det där. Att jag inte var bra på att rita, eller träslöjd. Saker där man kunde "göra" något. Folk som berättade att de gjorde julklappar till sina nära och kära, hur glada de blev över att få något handgjort. Vad kunde man göra om man bara var bra på att skriva, undrade alltid jag.

Men jag vet ju. Hur mycket ord betyder. Att de kan ta sig in och både orsaka smärta och lindra.

Jag tycker synd om den Christine, som jag varit så hård mot. För hård. Det är okej att känna att något jag skrivit är bra. Jag ska försöka komma ihåg det, när det börjar bli jobbigt och perfektionisten försöker styra för mycket. För jag kan och det är dags att våga erkänna det nu.

We take care of our own

Att vara på konsert är en konstig upplevelse. Man kan hata alla tio minuter innan, känna sig extremt svensk när man tänker "Måste hen stå så jäkla nära?" eller sucka över att det kommer en jätte och tycker att den bästa platsen som finns är den precis framför en.

Men sen drar det igång och det bästa sättet att beskriva det på är nog att det är som ett väckelsemöte. Det står en person på scenen, och när hen ber alla att ställa sig upp och dansa, så ställer sig alla upp och gör det. När hen visslar ett solo tystnar alla 55000 människor och applåderar unisont, för att vi är genuint lyckliga över att få höra vår idol sjunga.

Det börjar kännas löjligt att skriva nåt vettigt om Bruce Springsteens konserter. Det går bara inte. Jag fattar inte hur han gör, var energin, lusten, tron kommer ifrån. Det jag vet är att han får mig att tro. Att hard times come, and hard times go. Att vi kan leva i en värld där vi take care of our own, och att det innefattar alla människor.

Tack Bruce Springsteen, för att du skriver musik som man kan känna igen sig i, oavsett ålder. Och tack för att du får mig att vilja bli, och vara, bättre.

Bäst: Bruce spelade hela Born to run skivan - från början till slut. Och att han spelade Land of hope and dreams.
Sämst: Att det inte gick att ta sig från Friends Arena efter konsertens slut.

Bruuuuuuuuuce!

Idag är det BRUCE! 

Tack och hej.