Jag brukar tänka att det finns två personer som jag verkligen ser upp till och som inspirerar mig, "hjältar", om man så vill. Den ena är Nelson Mandela, och den andra är Bruce Springsteen.
Det är inte bara Springsteens musik jag älskar, utan det faktum att han engagerar sig politiskt, för demokrati, mänskliga rättigheter och att han genuint verkar bry sig om sina medmänniskor. Jag ser upp till honom inte bara som musiker, utan som människa. Han, och hans musik, inspirerar mig till att vilja hjälpa och att bli en bättre människa.
Springsteen och E Street Band live är ren eufori. Det handlar om drömmar, drömmar som kanske gått i kras, att vilja fly, att vilja hitta hem, att dela livet med någon, att vilja hjälpa, om att våga hoppas om en bättre framtid.
I fredags fanns det en svacka i mitten av konserten, ett par låtar som inte tillhör de bästa, men de spelade "My City of Ruins", som är en av mina absoluta favoritlåtar. Helt plötsligt under låten fann jag mig med tårarna rinnande, och jag vet knappt ens själv var alla känslorna kom ifrån. Men det var magiskt.
Man kan alltid prata om låtarna som man hade hoppats på att få höra ("Land of Hope and Dreams" i mitt fall), men jag har under mina snart 22 år här på jorden hunnit se Springsteen och E Street Band tre gånger, så förhoppningsvis kommer det fler chanser. Men en sak är säker, och det är att ingen ger konserter som Springsteen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar