"To stand shoulder to shoulder, and heart to heart"

Jag brukar tänka att det finns två personer som jag verkligen ser upp till och som inspirerar mig, "hjältar", om man så vill. Den ena är Nelson Mandela, och den andra är Bruce Springsteen.

Det är inte bara Springsteens musik jag älskar, utan det faktum att han engagerar sig politiskt, för demokrati, mänskliga rättigheter och att han genuint verkar bry sig om sina medmänniskor. Jag ser upp till honom inte bara som musiker, utan som människa. Han, och hans musik, inspirerar mig till att vilja hjälpa och att bli en bättre människa.

Springsteen och E Street Band live är ren eufori. Det handlar om drömmar, drömmar som kanske gått i kras, att vilja fly, att vilja hitta hem, att dela livet med någon, att vilja hjälpa, om att våga hoppas om en bättre framtid.

I fredags fanns det en svacka i mitten av konserten, ett par låtar som inte tillhör de bästa, men de spelade "My City of Ruins", som är en av mina absoluta favoritlåtar. Helt plötsligt under låten fann jag mig med tårarna rinnande, och jag vet knappt ens själv var alla känslorna kom ifrån. Men det var magiskt.

Man kan alltid prata om låtarna som man hade hoppats på att få höra ("Land of Hope and Dreams" i mitt fall), men jag har under mina snart 22 år här på jorden hunnit se Springsteen och E Street Band tre gånger, så förhoppningsvis kommer det fler chanser. Men en sak är säker, och det är att ingen ger konserter som Springsteen.

Göteborg

"Clarence doesn't leave the E Street Band
when he dies. He leaves when we die."

Igår kom jag hem, efter några härliga dagar i Göteborg. Spenderade tisdagen och onsdag förmiddag med Emmy, gick till Myrorna och Stadsmissionen och hittade även en skivbutik där jag passade på att köpa Springsteens senaste skiva. Blev alldeles tårögd när jag läste texten som Bossen skrivit i CD-konvolutet, om Clarence, The Big Man, som gick bort förra året. 

Jag har även hunnit med att kolla på The Dark Knight Rises, som var bra, men lite ojämn. Får se om jag orkar skriva något längre om den. Något som däremot kommer komma är givetvis en text om Springsteens konsert i fredags, som jag var på med Ellen och Trams! Önskar lite att jag hade varit där igår också, det verkar som att det var en helt fantastisk kväll...

Självklart gick vi även på Liseberg och jag åkte AtmosFear! Jag som är livrädd för höjder och aldrig har åkt Fritt Fall ens... Är mycket stolt över mig själv.

Mmmm, sockervadd :D

Det har varit en bra vecka, helt enkelt :D

Tack och hej!

We shall overcome

Ibland kan jag tappa tron på mänskligheten, som efter dödsskjutningarna i Aurora, och alla människor, som istället för att diskutera det verkliga problemet (vapenlagarna) pratar om till exempel "Förbannelsen över Nolans Batman-trilogi (ja, Aftonbladet, jag menar er). Men ibland, som när jag läser vad Jason Alexander skrivit, eller alla reaktionerna på tumblr, så känner jag att det kanske ändå finns hopp. 


Idag ska jag spendera dagen med min familj, innan jag åker till Göteborg imorgon för att umgås med vänner och se Bruce Springsteen på fredag. Och speaking of Springsteen...

Tack och hej.

Författarskolan

Jag har vetat om det här ett tag, men inte velat säga något (vilket jag visserligen redan gjort, till i stort sett alla jag känner) förrän det "officiella" beskedet från antagningen kom. Men nu har det ju kommit, så nu kan jag "avslöja" att jag blivit antagen till Författarskolan i Lund! :D När jag fick beskedet för några veckor sedan så visste glädjen inga gränser (bara fråga Emmy, hon var med när jag nästan började gråta av lycka...). Tanken på att jag faktiskt kommit in, att någon har suttit och bedömt det jag skickade in som skrivprov och tyckt att det faktiskt var bra, är helt sjuk... Men, ja, jag är otroligt glad över att jag faktiskt kom in :D

In other news, om ni inte har något bättre för er, så kan ni gå in och läsa Ellens inlägg om hur Aftonbladet ger sig ut på stan i fatsuit.

Eller så kan ni lyssna på dagens Sommarprat i P1 klockan 13, för då är det nämligen Jenny Jägerfeld som har ordet! Om ni inte kan höra det då, så kan ni alltid lyssna i efterhand på P1s hemsida ;)

Tack och hej!

Fear

"I must say a word about fear. It is life's only true opponent. Only fear can defeat life. It is a clever, treacherous adversary, how well I know. It has no decency, respects no law or convention, shows no mercy. It goes for your weakest spot, which it finds with unerring ease. It begins in your mind, always. 

[...]The matter is difficult to put into words. For fear, real fear, such as shakes you to your foundation, such as you feel when you are brought face to face with your mortal end, nestles in your memory like a gangrene: it seeks to rot everything, even the words with which to speak of it. So you must fight hard to express it. You must fight hard to shine the light of words upon it. Because if you don't, if your fear becomes a wordless darkness that you avoid, perhaps even manage to forget, you open yourself to further attacks of fear because you never truly fought the opponent who defeated you."

- Life of Pi - Yann Martel

Life of Pi kommer som film senare i år; jag kommer definitivt gå och se den.

Tack och hej.

The Casual Vacancy

Låt oss tala lite om omslaget till Rowlings nya bok, The Casual Vacancy. Har du inte sett det? Oroa dig inte, klicka här så kan du se skapelsen.


Min första tanke när jag klickade på länken och blev bländad av den arga röda färgen? "Holy mother of god, de har gjort en vägkon." Och ärligt talat, det kan vara bland det fulaste jag någonsin har sett. Det här är inte en bok man kan sitta med på tåget/tunnelbanan/bussen/var som helst, för den kommer skrika åt alla som ser den. "HÄR ÄR JAG!!!" Om jag ville gå runt med en vägkon, så skulle jag gå runt med en vägkon. Omslaget för dessutom tankarna även till McDonald's, och vilken författare vill att ens bok ska påminna om en hamburgerkedja?


Jag kan bara anta att det på något sätt ska likna en röstsedel, och höra ihop med bokens handling på något sätt (för varför skulle Rowling annars godkänna det?). Men det är fortfarande fult. Och böckers utseende spelar roll; om en bok finns i flera utgåvor köper jag alltid den med snyggast omslag (även om den är dyrare). 


Jag ber till allt som är heligt att den svenska utgåvan har ett snyggare omslag, för jag kan bara inte ha The Casual Vacancy, med det omslaget, i min bokhylla.


Tack och hej.