Transformers - Dark of the Moon

Okej. Nu har jag sett den tredje, och supposedly (fast det kan man ju aldrig lita på) sista filmen om Transformers. Så… Var den bra? Svårt att säga. Den var bättre än andra filmen, men det säger ju egentligen inte så mycket, med tanke på hur dålig den var. Jag måste förklara lite vad det var som gjorde att den första filmen var så bra, för att kunna säga vad jag tyckte om den här.

Den första Transformers-filmen hade mycket hjärta. Det är som Total Film eller Empire (jag minns inte vilken tidning det var; det kan lika gärna ha varit SFX nu när jag tänker efter) skrev i en kalender jag fick; man förväntade sig en lite småfånig film, men så fick man en film med hjärta istället. Första filmen hade, i mitt tyckte, allt. En bra, lagom lätt plot att följa, bra karaktärer som man brydde sig om och inte för mycket scener som egentligen inte behövdes.

I tredje filmen fanns det mycket som inte hade behövt vara där. Typ halva slutet. I shit you not, slutstriden pågick i en timme (jag gick på toaletten och var borta i kanske 8 minuter, för uppenbarligen fick man inte gå till de vanliga toaletterna utan var tvungen att stå och köa till en enda toalett på det våningsplanet ((som jag blev upplyst om at en som jobbade där – och som verkade tycka att jag var trög när jag, ytterst trevligt, tackade och sade att jag inte visste det. Ursäkta mig att jag inte studerat blueprinten för er biograf)), men missade INGENTING rent plot-mässigt. Och det här var ändå under filmens sista 20 minuter).

Om första filmen hade mycket substans och lite yta, så hade tvåan bara yta och trean har ungefär… 40 % substans och 60 % yta, typ. Kanske till och med lite mindre substans.

Och de nya karaktärerna (och vissa av de gamla). No offense, men jag fattade inte syftet med Sams nya flickvän. Okej att Megan Fox kanske inte hade så mycket syfte heller, men hon visade i alla fall alla att hon inte bara var en snygg brud, utan att hon kunde köra skiten ur alla när det kom till bilkörning. Carly (nya bruden; Rosie Huntington-Whiteley) gör ingenting i hela filmen. Absolut ingenting. Hon pratar, skriker och springer mest. Varför kunde inte hon få vara cool; som typ bruden från första filmen som kommer på hur hon ska dekryptera Decepticons kod? Men neeeeej.

Och slutet. Den bara tog slut. Poff. Det kändes väldigt avklippt och lämnade mig med en känsla av unfulfillment.

3D då; var det värt det? Nej. Seriöst, man tycker att kombinationen med stora robotar som kan förvandla sig till coola bilar och grejer och 3D borde åstadkomma något fantastiskt, men var fanns det? Varför fick jag aldrig ha någon robot-bil som kom körandes ut från duken?!

Och Seymour Simmons (John Turturro). Jag fattar att han ska vara comic relief, men han är inte ens bra på det. Då är hans medhjälpare/assistens Dutch (Alan Tudyk) tusen gånger bättre.

Now, on to the things I faktiskt gillade.

1. Goo Goo Dolls har med en låt i filmen, wohooo! Det tyckte jag var fint, eftersom de hade med en låt i första filmen också; det var ett fint sätt att come full circle, så att säga.

2. Bumblee Bee är Bumblee Bee. Jag önskar att han var min bil.

3. Okej, Leonard Nimoy hade rösten till Sentinel Prime. Awesome.

4. Optimus Prime. Optimus FUCKING Prime. Seriöst, varenda gång han är med i en scen så tar han över den. Och han är en ANIMERAD ROBOT (alla human skådisar borde se upp…). Det kan ha funnits ett ögonblick i filmen då jag var på väg att vråla ”FUCK YEAH!!” högt. Men det gjorde jag inte.

Men, ja, Dark of the Moon är bättre än tvåan, så den får klart godkänt, men den är under inga som helst omständigheter bättre än första Transformers-filmen.

Chriss Prime out.