Harry Potter and the Deathly Hallows part 2

Jag brukar undvika att skriva längre inlägg om Harry Potter här, för jag tycker det är svårt och att jag låter som ett freak när jag försöker förklara hur mycket det betyder för mig.

Men, Harry Potter and the Deathly Hallows part 2. Alltså. Wow. Visst, det fanns smågrejer som jag hade velat att de skulle haft med, men vet ni vad? För första gången spelar det ingen som helst roll att de inte hade med de grejerna. Filmen var PERFEKT. Perfekt, I tell you, och det är inte en lögn! Det var det perfekta, mest värdiga, avslutet på Harry Potters filmhistoria. Alla skådespelarna hade stepped up their game och gjorde verkligen helt underbara performances! Och filmen var EPISK. EPISK! Jag har aldrig gråtit så mycket och samtidigt hurrat så mycket, samtidigt! Om ni kan, se den (och se den i 3D, för det var det faktiskt värt!).

Min PPD (Post Potter Depression) har dock inte infunnit sig än (jag väntar på att den ska komma som en mental käftsmäll någon gång snart) och jag har snarare gått runt och känt någon sorts konstig bliss sedan filmen tog slut. En känsla jag hoppas håller i sig.

All was well.