Skriva

Det går bra nu. Nästan oförskämt bra. Kommer på mig själv med att tänka "Ska det kännas så här bra? Har jag inte för lite ångest över det här? Jag läser igenom det jag skrivit, tänker igenom responsen jag fått och inser att, nej, det är okej att det känns bra.

Och ändå.

Respons på essä för någon vecka sedan. Många som kommenterade raden "Jag hade aldrig varit bra på något (förutom möjligtvis skriva, och det brukade jag bara yttra tyst, tyst för mig själv i huvudet när ingen, knappt jag själv, ens hörde)". Jag minns knappt att jag skrivit den. Men det är ju sant. Jag har alltid tänkt mycket på det där. Att jag inte var bra på att rita, eller träslöjd. Saker där man kunde "göra" något. Folk som berättade att de gjorde julklappar till sina nära och kära, hur glada de blev över att få något handgjort. Vad kunde man göra om man bara var bra på att skriva, undrade alltid jag.

Men jag vet ju. Hur mycket ord betyder. Att de kan ta sig in och både orsaka smärta och lindra.

Jag tycker synd om den Christine, som jag varit så hård mot. För hård. Det är okej att känna att något jag skrivit är bra. Jag ska försöka komma ihåg det, när det börjar bli jobbigt och perfektionisten försöker styra för mycket. För jag kan och det är dags att våga erkänna det nu.

We take care of our own

Att vara på konsert är en konstig upplevelse. Man kan hata alla tio minuter innan, känna sig extremt svensk när man tänker "Måste hen stå så jäkla nära?" eller sucka över att det kommer en jätte och tycker att den bästa platsen som finns är den precis framför en.

Men sen drar det igång och det bästa sättet att beskriva det på är nog att det är som ett väckelsemöte. Det står en person på scenen, och när hen ber alla att ställa sig upp och dansa, så ställer sig alla upp och gör det. När hen visslar ett solo tystnar alla 55000 människor och applåderar unisont, för att vi är genuint lyckliga över att få höra vår idol sjunga.

Det börjar kännas löjligt att skriva nåt vettigt om Bruce Springsteens konserter. Det går bara inte. Jag fattar inte hur han gör, var energin, lusten, tron kommer ifrån. Det jag vet är att han får mig att tro. Att hard times come, and hard times go. Att vi kan leva i en värld där vi take care of our own, och att det innefattar alla människor.

Tack Bruce Springsteen, för att du skriver musik som man kan känna igen sig i, oavsett ålder. Och tack för att du får mig att vilja bli, och vara, bättre.

Bäst: Bruce spelade hela Born to run skivan - från början till slut. Och att han spelade Land of hope and dreams.
Sämst: Att det inte gick att ta sig från Friends Arena efter konsertens slut.

Bruuuuuuuuuce!

Idag är det BRUCE! 

Tack och hej.

AHHHHHHHHHHHHH!!!

Aaaaahhhhhhh, trailern är här!!!!

Hrm. Tack och hej.

London calling

Igår kom jag hem efter en vecka i London och ärligt talat, jag börjar tro att någon skruvat fram alla klockor, för en vecka gick alldeles för fort...

Jag hade oturen att bli sjuk efter ungefär tre dagar, och låg på hotellrummet en hel dag och missade bland annat en guidad tour på Highgate Cemetery. Däremot lönade sig vilandet, för dagen efter skulle vi till Warner Brothers Studio tour of Harry Potter och om jag hade missat det hade jag seriöst gråtit.

Men låt oss börja från början, låt oss gå tillbaka till svunna tider; använda våra time turners, till den 13 april... nej, okej, men här kommer en liten bildbomb för att beskriva lite av vad vi gjorde:

Tog en sväng förbi Elephant & Castle, där jag bodde när jag bodde i London

Vi var och såg The Book of Mormon; helt hysteriskt rolig musikal.
Den handlar om Elder Price och Elder Cunningham,
som blir sända till Uganda för att  konvertera folk. Hilarity ensues.

Vi tog en kort runda på British Museum också.

Excited!

HARRY POTTER!
Harry Potter-filmerna spelades in i Leavesden Studios och nu har man gjort om det till en tour,
så man kan få se de flesta sets de använt, men också massa props.

HAPPY!

Inne på touren... da-dum! Kommer inte lägga upp fler bilder, för det är roligast om man upplever det själv, faktiskt.
Men det var jätteroligt att se, och fick en verkligen att inse hur mycket jobb det är med att göra film.
Jag rekommenderar det varmt, speciellt om man är Harry Potter-fan!

Gick och kollade lite på Iron Man 3 röda mattan premiären, såg Don Cheadle och Ben Kingsley!
Lyckades se Robert Downey Jr i typ tre sekunder... X)
Ser fram emot filmen!

Vi åt en massa! Här på en italiensk restaurang.

Gick runt på stan och Piccadilly, såklart.

Köpte såklart soundtracket till Book of Mormon.
Och typ den bästa muggen jag sett.

Gick lite crazy när vi shoppade på Harry Potter touren;
köpte en affisch, skrivblock, tröja, halsduk och Hermiones time turner!

Givetvis köpte jag en massa böcker, här har ni dem!
Letade efter Tell the Wolves I'm Home hela veckan
och hittade den inte förrän på flygplatsen, när vi skulle åka hem...
Ser mycket fram emot The Raven Boys också, har hört mycket om den!

Längtar redan tillbaka (och har redan hunnit kolla på priser ifall man skulle åka en vecka i november - man behöver ju faktiskt komma iväg från tråkiga hösten i Sverige...).

Tack och hej!

Procrastination

Sitter och tittar på den här bilden och mår dåligt över att jag inte skriver på min essä, som jag måste lämna in senast på fredag, eftersom jag åker till LONDON på lördag. 

Jag känner hur Kermit dömer mig. Ja ja, jag ska skriva. Snart.

Men London, alltså. Det kommer bli fantastiskt. Vi ska bland annat gå Warner Bros. Studio tour of Harry Potter, vilket jag ser fram emot väldigt mycket. Och så ska vi besöka Highgate Cemetery. Tror det blir bra med lite semester och miljöombyte, känner att skrivandet kan må bra av det.

Tack och hej.