Skriva

De senaste dagarna har det någonstans i bakhuvudet legat något och pyrt. Som en nästintill ohörbar viskning. När jag försöker ta på det; komma underfund med vad det är jag uppenbarligen försöker säga till mig själv, så slinker det undan. Men jag vet ändå. Det är den där känslan jag får när jag har något som bara måste komma ut; ner på papper.

Det är de här stunderna man alltid väntar på när man skriver och jag vet hur viktigt det är att ta vara på dem. men det var egentligen inte därför jag började skriva det här, utan det var för att jag är så fruktansvärt tacksam över att jag fortfarande får den här känslan. Jag brukar inte säga det högt (för på något sätt blir det då mer sant), men ibland undrar jag om jag fortfarande vill bli författare. Ibland (rätt ofta) är det inte lika roligt som det var när jag var mindre, det är inte lika okomplicerat fascinerande som det var då. Och när det känns så, då kan jag inte låta bli att undra om jag kanske inte vill det här längre, kanske är det bara något jag intalar mig själv eftersom det varit min dröm så länge?



Därför, när jag får den där naggande känslan, att det finns något jag bara måste göra, och att det är att skriva, så vet jag att det här är det enda jag vill.