Genom eld

Jag gillar London. Och jag gillar att bo i London. För varje gång som jag är ute och går så känner jag mig mer och mer som en Londonbo och jag gillar det. Jag börjar även så smått leka med tanken på att jag kanske skulle ta och stanna här längre, mer permanent. Antingen studera eller söka fler/annat jobb. Jag har ju kontakter på fler ställen och det är ju bevisligen inte omöjligt för mig att få jobb (Subway har faktiskt också ringt mig en gång, men det var precis när jag hade fått mitt andra jobb och på min svenska mobil, så jag missade det och ringde inte tillbaka). Och det känns ju som att det förmodligen går att plugga publishing här i större utsträckning än vad det går hemma.

Men vem vet? Efter torsdag, när jag jobbat mitt första pass, så vill jag kanske inget hellre än att åka hem igen. Jag slås av det ibland "Åh, vad skönt det vore att åka hem", för där hemma är allting säkert och välkänt. Men det brukar bara vara i några sekunder, sedan inser jag att jag inte vill ha det så. Jag är trött på det. Just nu vill jag flytta hemifrån mer än någonsin (jag vet att jag redan har det, herregud, jag flyttade till och med till ett annat land), men det känns inte riktigt på riktigt, eftersom jag har ett datum när jag kommer landa i Sverige igen. Och för att jag inte har flyttat in i en lägenhet som jag kan kalla alldeles min och som jag har inrett och där jag har köpt alla möbler och attiraljer och bestämt vad som ska sitta på väggarna.

Visserligen väntar det om jag bestämmer mig för att stanna kvar hemma i Sverige, för då planerar jag ju att flytta till Malmö.

Men vi får se, helt enkelt. Jag slås liksom ibland av att jag faktiskt bara är 20 och har hela livet framför mig. Varför planera det in i minsta detalj redan nu?

Idag ska jag gå ut och gå och lyssna på mannen vars musik ligger mig varmast om hjärtat (just nu); Oskar Linnros. Vi ses.