 |
| Källa |
Jag älskade Christin Ljungqvists första roman, Kaninhjärta, så jag var oerhört nervös när Fågelbarn först damp ner i min brevlåda. Tänk om jag inte gillade den? Hanna var dessutom inte en av mina favoritkaraktärer i Kaninhjärta, så jag var nervös över hur min läsupplevelse skulle bli.
Men jag hade inte behövt vara orolig. Precis som i Kaninhjärta skildrar Ljungqvist relationer mellan personer på ett oerhört starkt och trovärdigt sätt. Kanske är det så att jag tycker det är det hon gör allra bäst i sina böcker, spökena blir som ett intressant sidospår, men när jag läser om Hannas trasiga familj gör det på riktigt ont i mig. I bokens början kommer Jens hem på middag och stämningen är så tjock att man skulle kunna ta på den. Det finns andra, lika välskrivna, scener om Hannas familj, som går rakt in i hjärtat på en,. men det är för många för att gå igenom nu.
Fågelbarn är en mycket fin och bra introduktion av Hanna och jag inser något jag glömmer bort alldeles för lätt; att vi alla har en historia som format oss och gjort oss till de vi är. Plötsligt förstår jag Hannas hårdhet i Kaninhjärta och jag har lättare att sympatisera med henne.
Det enda jag har att klaga på är att när slutet väl kommer, känns det väldigt oavslutat, då det väcker nästan fler frågor än vad det ger svar. Hur blev Hanna egentligen den Hanna vi möter i Kaninhjärta? Varför ser hon spöken? Vem är killen som ser ut som en räv? Vad kommer att hända sen?
Jag ser med stor längtan fram emot nästa bok, så jag får veta vad som händer med Hanna.
Om du befinner dig i Göteborg (vilket jag tragiskt nog inte gör), gå på släppjippo för Fågelbarn ikväll!
Tack till Gilla Böcker för att de skickade boken till mig!
Tack och hej.
