Så, nu är jag hemma igen efter att ha tillbringat fyra dar hos Ellen. Vi såg Springsteen, och det var LEGENDARY, och jag skrev ett fint litet blogginlägg på tåget när jag hade tråkigt (och tanterna runtomkring mig verkade irritera sig på att jag reste mig upp lite då och då, så att de var tvugna att flytta på sig). Så ni får läsa det, helt enkelt.
Som sagt, Springsteen var legendary (som Barney skulle ha sagt). Trots att de började ungefär 40 minuter efter utsatt tid, och trots att det regnade konstant, så kan det här ha varit den bästa konsert jag någonsin har varit på. Jag försökte jämföra den med Ullevi förra året, men insåg att det inte gick, då den här kvällen lika gärna kunde ha varit en fortsättning på 4 juli 2008. Han skulle alltså ha kunnat stå där och spela i sex timmar, utan att jag skulle ha tröttnat.
Han spelade klassikerna och även några nya låtar plus några gamla som jag inte kunde. Han är den ende artist jag vet som tar upp önskemål från publiken under konserten och sedan bara spelar dem. Han är också den ende artist jag vet som mer än gärna lånar ut sin mick till en liten tjej i publiken och sedan lyfter upp henne famnen på scenen så att alla kan se henne. Han är också den ende artist som faktiskt tar sig tid till att lära sig mer svenska än "Hej Sverige", utan riktigt långa och (om man kommer från ett annat land) ganska avancerade meningar.
Några kan ha reagerat på när han började låta som en amerikansk pastor och sa att vi skulle bygga ett hus av kärlek, men jag såg inget annat än magi i hans uttalande. Han är en amerikan som älskar sitt land, men som även ser bristerna med det väldigt klart och tydligt. Och när han säger att vi ska ta alla dåliga grejer och göra nåt bra av det så har han givetvis rätt. Jag, som haft en förjävlig början på 2009, hoppas, och tror, verkligen att världen kan bli bra, om vi anstränger oss. Hard times, come again no more, som Brucan sjöng.
Bruce Springsteen har verklgien fattat vad musik handlar om och jag älskar honom för att han upplyser oss med den :D
Men, jag såg ju inte bara Bruce Springsteen (DE SPELADE TWIST & SHOUT, DEN LÅT DE PAJADE GAMLA ULLEVI MED 85!!!!) utan jag var hos Ellen också. Det var fett skönt; när jag är med Ellen är jag den jag vill vara.
