Den 4:e juli, Ullevi, 21.00. Ut på scen kommer Bruce Springsten, "The Boss" och Clarence Clemons, "The Big Man". Bruce Springsteen säger "Hej Göteborg! Hur mår ni?" på svenska, med lagom brytning, innan han räknar till fyra tillsammans med E-Street Band och kör igång Born in the USA.Tre timmar senare är konserten slut och 57 000 människor börjar röra sig mot utgångarna. Jag är en av dem och har precis upplevt en av de bästa, och största, konserten någonsin.
Det var så grymt jävla bra. Alltså, även om jag var jättevarm och blev alldeles matt för att jag hade ätit/druckit för dåligt, så var det helt fantastiskt. Det var som om tiden stod stilla. Det märktes inte att det gick tre timmar, det kändes mer som fyrtio minuter.
Den sista timmen, någon gång efter Badlands, så exploderade Ullevi och när Brucan körde sina extranummer tog jag ur öronpropparna (de behövdes egentligen inte, för volymen var inte särskilt hög) och hoppade. När sista låten, American Land, körde igång greppade jag, Fredric och Niclas tag i varandra och började dansa.
Tidigare så spelade han Atlantic city, som är den låt som fick mig att upptäcka Bruce Springsteen på allvar, och då dog jag lite inombords.
Nästan alla mina favoritlåtar blev spelade, till och med Rosalita, och de låtar jag inte kunde, kunde jag bara stå med slutna ögon och njuta av musiken. Det har jag aldrig upplevt att jag har kunnat göra förut.
Alltså, först när han kom ut på scen så var det ju klart att man ville se honom "på riktigt", men efter det så var det bara musiken som gällde.
Springsteen hämtade även in önskemål från publiken och innan han gjorde det sa han, kanske inte på världens bästa svenska (men han erkände att han hade tränat på det), "Nåågrah oenskemåal?”. Lite senare under kvällen sade han även "Vi elskar er!", vilket såklart gjorde publiken väldigt lycklig.
Bruce Springsteen är The Boss och det finns ingen jag hellre vill se live igen.
